Allt fler företag vill betala lantbruket för att lagra kol i marken som en slags klimatkompensation. AGFO:s Maria Zander sammanfattar några av lärdomarna från veckans diskussion om det glödheta ämnet.
Den här spaningen publicerades först i vårt nyhetsbrev AGFO weekly, signa upp dig här
Pling, pling, pling. Så lät det konstant i chatten under veckans AGFO Talk-sändning. Aldrig hade jag kunnat föreställt mig den enorma responsen som vi fick på temat kolinlagring som potentiell affärsmodell. Över 500 personer var anmälda och tittarfrågorna strömmade in under sändningen. Några av de frågor som inte hanns med live svarar experterna på i en intervju här.
Expertpanelen bidrag med många intressanta insikter, så väl som från tittare. Och jag kan nu konstatera följande:
Potentialen för att öka kolinlagringen är stor – globalt sett. I Sverige då? Jo då, vi bör kunna lagra mer kol i marken här också, även om våra jordar redan har relativt hög mullhalt och vi binder mycket kol. Jordbrukets totala utsläpp av koldioxid borde kunna sänkas med 10-20 procent på en global nivå genom kolbindningen, menar Thomas Kätterer, professor i ekosystemekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Så stora negativa utsläpp tror han inte på för svensk del dock, åtminstone inte utan att räkna in skogsbruket.
Jessica Johansson från Miljömatematik konstaterade att det finns åtminstone 40 (!) olika åtgärder
