Aldrig förr har så många haft så stort fokus på att bladgrönt eventuellt ska rädda världen. Men hur står det egentligen till med siffrorna och hållbarheten? Det funderar AGFO-Lovisa på i veckans spaning.
För exakt ett år sedan skrev jag en spaning om vertikalodling när det omtalade svenska bolaget Plantagon hade gått i konkurs. Frågetecken – som energiåtgång och affärsmodeller – runt stadsnära inomhusodlingar pekades ut och jag skrev: ”Frågan är kanske inte när den här branschen slår igenom, utan om”.
Sedan dess har en hel del hänt.
På en global nivå målas det upp stora siffror för framtiden. Marknaden för vertikalodling beräknas nå 13 miljarder dollar till år 2026, vilket ger en årlig tillväxttakt på nära 25 procent. Ett av världens största vertikalodlingsföretag, amerikanska AeroFarm, landade på Times Best Inventions 2019-lista, och i Japan satsar Spread på att skapa världens största automatiserade bladgröntindustri. I höstas fick MIT stänga ned delar av sin forskning på inomhusodling efter larm om överdrivna forskningsresultat. Och i veckan visade en ny rapport att färre investeringar i sektorn gjordes förra året. Däremot investerades totalt mer pengar i vertikalodlingar, mycket på grund av stora investeringar i Aerofarms och Infarm.
Stundtals matas jag med uppfattningen att det är vertikalodlad basilika som ska rädda matförsörjningen för planetens växande befolkning. Men hur förhåller sig stadsnära inomhusodling mot den traditionella växthusodlingen i ett hållbarhetsperspektiv? I en ny rapport, skriven av Gunnar
