Svenska baljväxter blev stående i farstun, försynt knackande på dörren till den svenska livsmedelsindustrin, medan importerad soja tidigt trängde sig förbi. Hur kunde det bli så? Det frågor sig AGFO:s Linda Linnskog Rudh i veckans spaning.
Efter min jakt på helsvenska vegoprodukter tog det fart och den här veckan har jag diskuterat svenska proteinkällor med två forskare, en lantbrukare, en växtodlingsrådgivare och vd:n på Svenskmärkning. Samtliga är överens om att Sverige skulle kunna öka produktionen av baljväxter, både till foder och som råvara till det ökande antalet vegoprodukter.
Det fattas varken kunskap eller areal – det som fattas är istället incitament: Varför ska man som lantbrukare odla åkerböna istället för maltkorn, när priset är ungefär det samma och risken för sjukdomsangrepp och dålig skörd på åkerböna är större?
”Betala 50 öre mer per kilo för åkerbönan och du stimulerar fler bönder att odla grödan”, menar lantbrukaren Roland Höckert.
Att byta ut det importerade sojamjölet i djurfodret mot åkerböna är inte speciellt svårt. Det krävs några kompletterande ingredienser. Men så länge den importerade sojan är billigare konkurrerar den ut de inhemska alternativen. Mer om sojan kan du läsa här.
Där står vi idag med en industri som har svårt att processa mindre leveranser från svenska bönder.
Det är inget snack om att den
