Det är i gränszonen mellan det offentliga och företagen som en tanke gnager i mig. Varför söker inte företagen pengar för att driva utvecklingen? Det skriver veckans gästspanare Jesper Lindström.
Den här spaningen publicerades först i vårt nyhetsbrev AGFO weekly, signa upp dig här
Jag har rört mig i livsmedelsbranschens alla delar i mer än 25 år. Idag hjälper jag matproducenter att ta strategiska beslut samtidigt som jag bland annat jobbar som extern bedömare åt Vinnova för att värdera ansökningar om livsmedel. Det jag gör ska lyfta livsmedelskedjan, öka exporten och självförsörjningsgraden och därmed förmågan att hantera kriser, såsom den vi nu står mitt i.
Vinnova har ett uppdrag från staten att främja innovation i Sverige. Av 2 656 pågående projekt är det 62 stycken som omfattar livsmedel. Vi representerar Sveriges fjärde största bransch, borde inte siffran vara 600?
Jag tror, utifrån mina egna erfarenheter, att det finns ett flertal orsaker till detta:
Man saknar en utvecklings-, eller innovationsagenda
Prisfokus har medfört bortrationaliserad utvecklingskompetens
Ovana att söka extern finansiering
Ovana att lösa komplexa frågeställningar
Avsaknad av kontaktnät (ofta akademiska) som leder till ny kompetens
Mat är konservativt, få nyheter överlever ett år
Svårhanterade ansökningssystem, det är svårt att avkoda vad beslutsfattare och innovationssystemen vill uppnå
Så var går det fel, och hur löser
